Jag var med om en trafikolycka för fyra år sedan. Det var verkligen en livsomvälvande händelse och jag har haft ganska svårt att prata om det efteråt. Jag trodde att min sista stund i livet var kommen. Jag satt bak på min killes motorcykel när vi plötsligt blev påkörda från sidan av en bil och jag slungades många meter bort. Hade jag inte haft hjälm på mig så hade jag inte levt idag, den var min absolut bästa försäkring... Olyckan gav mig en massa skrapsår, tre brutna ben och posttraumatisk stress. Jag har inte vågat åka motorcykel efter olyckan och kommer nog aldrig vilja göra det igen heller. Min dåvarande pojkvän kom lindrigare undan än mig och kör MC fortfarande (fast en ny för den förra totalmassakrerades).
För tre dagar sedan kom ersättningen från försäkringskassan. Otroligt att det ska ta så lång tid! Hade jag inte haft hjälp från Folkets Ombud vet jag inte om jag hade fått ut något alls. Även om det ju är jättekul att nu få en ganska stor summa pengar (med mina mått mätt i alla fall) så hade jag förstås mycket hellre haft olyckan ogjord. Det ställer till med mycket besvär i vardagen att lida av PTS, fast det blir bättre och bättre.
Sedan kan jag tycka att det är konstigt att man i ett demokratiskt land som SVerige ska behöva kämpa med näbb och klor för att få det man har rätt till från Försäkringsbolaget som man ju själv betalar till. Men, men, jag ska väl inte klaga. Jag har ju fått min del nu. Det blir en resa så fort det här med COVID-19 har lugnat ner sig!